Rossystrarna

Stephanie klarar knappt av att tänka på sina föräldrar. För att slippa smärtan knyter hon näven så hårt att naglarna gör avtryck i handflatan. Det känns bättre då. Men ibland önskar hon att hon inte var så ensam, trots systrarna som bor i samma hus, och alla likes som rullar in på Instagram. Känslan av utanförskap från barndomen är fortfarande kvar, fastän hon har vänner nu. För visst har hon vänner? Efter en social kalldusch i universitetets kafeteria står Stephanie utan samarbetspartners till ett viktigt grupparbete. Då träder plötsligt Noel, barndomsvännen från kyrkan, in i bilden och räddar henne från ett förödmjukande nederlag. Under arbetets gång tvingas Stephanie komma till flera insikter om sig själv - samtidigt som Noel inte alls är vad hon väntat sig...

Amanda håller på att drunkna. I alla fall är det så det har känts sedan beskedet om föräldrarnas olycka kom. De enda personerna i hela världen som faktiskt förstod henne - borta. Fastän hon behövde dem här hemma så satte de sig på ett flygplan för att hjälpa människor de aldrig ens träffat. Hur kunde de överge henne så? När livet blir för mycket går Amanda in i skogen. Där finns hennes privata tillflyktsort på klippan vid sjön, som hon gått till sedan hon var liten. Men en natt, när hon flyr sina mardrömmar, upptäcker hon plötsligt att hon inte är ensam. En kille i hennes egen ålder står vid vattenbrynet och när han får syn på henne blir han skräckslagen och springer iväg. Vad har han egentligen för sig vid sjön mitt i natten? Och varför känner Amanda en sådan samhörighet med en total främling?