Europa i brand

Danmark, Norge, Sverige och Finland var på intet sätt obetydliga småstater vid andra världskrigets utbrott. Faktiskt hade de en så strategisk betydelse, att både Hitler och Stalin på hösten 1939 stirrade glupskt (och ängsligt) på de nordiska länderna. Den paranoide Stalin fruktade, att Finland skulle komma att användas till ett tyskt anfall mot industristaden Leningrad, och Hitler visste, att om de allierade erövrade Norge, kunde han riskera att förlora kriget inom loppet av bara sex månader. Därför var det inte att undra på, att de båda diktatorerna vände blicken mot norr omedelbart efter deras gemensamma fälttåg i Polen. Röda armén och tyska Wehrmacht hade var sin uppgift att lösa, och endast hårdföra finnar, modiga norrmän, danska värnpliktiga och svenska vapen stod i vägen för en snabb erövring.Striderna längs den finska gränsen och i Nordnorge hörde till krigets bittraste, och ett tag såg det faktiskt ut som om både Sovjetunionen och Tredje Riket skulle få ge upp försöken att få fotfäste i Norden. Vad som stod på spel, och på vilket sätt Hitler och Stalin till slut segrade, får du följa i "Kampen om Norden".-

Det är ett ofta förbisett faktum, att andra världskrigets viktigaste slag inte utkämpades på Normandies stränder eller i Stalingrads ruiner utan på Atlanten, där tyska ubåtar försökte "svälta" Storbritannien till kapitulation genom att skära av viktiga försörjningslinjer för mat och materiel. Idag är det i stort sett omöjligt att finna spår efter de slag som kostade över 100 000 soldater och sjömän livet, för fartygsvraken ligger på Atlantens botten. Därför kan det vara svårt att förstå betydelsen av slaget om Atlanten som rasade under alla krigets sex år.Flottans kontroll över Atlanten hade en helt grundläggande betydelse för nedkämpningen av Tredje riket. Även om britterna och speciellt Churchill fruktade den tyska ubåtsflottan, var segern aldrig i allvarlig fara. Men den krävde sitt pris, för de tyska vargflockarna hade ett enda mål: att sänka fler fraktfartyg än fiendens varv kunde producera – även om det kostade ubåtsbesättningarna livet. Denna tyska kamikaze-inställning skulle komma att kräva tusentals människoliv innan brittisk spårningsteknologi blev så avancerad att de tyska ubåtarna istället blev jagade villebråd. I "Ubåtsjakt på Atlanten", kan du följa några av krigets mest dramatiska händelser återberättade av de människors om upplevde ett av andra världskrigets mest skrämmande, uppslitande och långvariga slag. -

När morgonen grydde den 6 juni 1944 hade nazismens ok legat tungt över det franska fastlandet i fyra år. Klockan var 06.30 och från sina kulspruteställningar på stränderna i Normandie kunde tyska soldater se en syn som för dem måste ha varit lika otrolig som skräckinjagande. Framför dem i Engelska kanalens oroliga vatten låg den största invasionsflotta som världen någonsin sett. Fler än 150 000 allierade soldater var beredda att offra allt för att få ett fotfäste i Västeuropa igen. D-dagen var i gång.-

Först var de dödsfiender. Sedan blev de affärspartners, därpå allierade, rivaler och så dödsfiender igen. Förhållandet mellan Hitler och Stalin förvirrade alla som försökte följa de båda männens vilja och det är tveksamt om huvudpersonerna själva förstod situationen till fullo. Operation Barbarossa gjorde slut på all tvekan.Operation Barbarossa – invasionen av den stora fienden i öster – var därmed inledd och Hitlers planer om att skapa Lebensraum för tyskarna skulle nu genomföras. Invasionen blev början på ett krig utan regler där brutaliteten kunde jämföras med den mörkaste medeltiden. Sovjetiska soldater offrades i meningslösa anfall, krigsfångar likviderades utan nåd och miljoner civila judar mördades och kastades i massgravar. Med Operation Barbarossa förstod världen till slut att Hitler menade vad han sa när han talade om "underlägsna raser" och om att krossa "det judiska herraväldet". Han talade rent konkret om mord, utrotning och dödspatruller. Resultatet av hans tal blev så många döda på Östfronten att det kan vara svårt att förstå omfattningen. I denna bok följer vi historiens största – och mest brutala – fälttåg.-

Medan andra världskriget rasade på de ryska stäpperna, i Afrika och inte minst i luftrummet över Europa, utkämpade tyska och sovjetiska elitstyrkor en bitter kamp i ett isolerat nordligt hörn av Europa. Här stod slaget om den isfria hamnstaden Murmansk där Sovjetunionen mottog konvoj efter konvoj lastad med brittiska och amerikanska stridsvagnar, kanoner, flygplan, bränsle, handeldvapen och livsmedel. För männen ombord på de arktiska konvojerna var seglatserna fruktade och inte utan grund kallade manskapet dem "självmordskonvojerna". Om de föll överbord väntade en snabb död i det iskalla havet och om fartygens lastrum, som var fyllda med bränsle och ammunition, träffades av en torped exploderade allt i ett eldhav. Turerna med de arktiska konvojerna och striderna på nordfronten utmanade några av krigets mest hårdföra män. Lyssna till deras berättelser här.-

Sommaren 1940 var mörkret på väg att sänka sig över Europa. Sovjetunionen hade ingått en ohelig allians med Nazityskland. Norge var så gott som erövrat. Och Frankrike skulle snart överrumplas av tyskarna. Till slut stod endast britterna kvar som ett sista värn mot ett Europa totalt dominerat av Adolf Hitlers nazister. Storbritannien var emellertid inte längre samma oövervinnerliga imperium som under 400 år hade underlagt sig mer än en femtedel av jordens landyta, och slaget om England skulle visa sig bli det brittiska imperiets sista stora stund ...-

De bittra striderna i Stalingrads ruiner, fasorna på floden Volgas mörka vatten och det intensiva luftkriget över Stalingrad kostade hundratusentals soldater och civila livet. Slaget var så krävande och grymt att inte ens andra världskrigets mest hårdföra generaler kunde undgå att ­beröras av de massiva förlusterna som bara två män ryckte på axlarna åt: Adolf Hitler och Josef Stalin. Utan att blinka skickade de man efter man i döden under slaget om Stalingrad som blev det ultimata kraftprovet mellan historiens två grymmaste diktatorer som båda vägrade ge upp.Slaget är ohyggligt beskrivet i brev och frontrapporter och genom ögonvittnenas hjärtskärande berättelser. Alla vittnesmål väcker den desperata situationen i staden till liv med allt vad striderna innebar av svält, sjukdom, våldtäkt och död. Här får du följa med från ryssarnas inledande desperata försvar och den tyska krigsoptimismen i början fram till den tidpunkt då de tyska soldaterna inser att de kommer att dö av köld, svält eller sovjetiska kulor i en obetydlig stad vid floden Volga mer än 2 500 km från deras hemland.-

Sex gånger försökte tyska officerare döda Hitler under hösten 1943 och sommaren 1944. Sprängmedel i personliga gåvor, attentatsmän beväpnade med handgranater och pistoler, ja till och med självmordsbombare med fickorna fulla av sprängmedel jagade Führern som otvivelaktigt uppfattade faran. Säkerhetsarrangemangen omkring nazistregimens ledare var därför enorma när officeren Claus von Stauffenberg i juli 1944 reste till Hitlers Führerbunker i Ostpreussen för att ta livet av först Adolf Hitler och sedan hela Tredje riket. Claus von Stauffenberg var inte ensam; han var bara en bricka i en grupp adliga officererares plan för att störta nazisterna och sedan sluta en skonsam fred med britter, ryssar och amerikaner innan Tyskland lades helt i ruiner av de framstormande fienderna. Hur nära var det egentligen att lyckas?-

Egentligen hade Adolf Hitler insett att den tyska armén inte längre var i stånd till att strida. Wehrmacht saknade män, kanoner och stridsvagnar och Luftwaffe hade inte råd att förlora fler flygplan. Så när Hitler i februari 1943 flög till sitt framskjutna högkvarter i Ukraina hade han med sig ett tydligt budskap: Den tyska armén skulle inte längre gå på offensiven. Under det följande året skulle den istället försvara sina ställningar och låta Röda armén trötta ut sig själv med meningslösa angrepp. Men så blev det som bekant inte. Under mötet i Ukraina pekade Hitlers generaler ut ett sårbart ställe längs frontlinjen där hundratusentals fiender kunde infångas och ryssarna försvagas innan de inledde sin sommaroffensiv. Efter flera veckors funderande lät sig Führern övertalas och fattade ett ödesdigert beslut: Alla krafter skulle sättas in för att fånga in Röda armén vid denna plats utanför staden Kursk 500 km sydväst om Moskva.Den 5 juli 1943 bröt sovjetiskt artilleri tystnaden i den ljumma ryska sommarnatten. Slaget om Kursk var igång och vem som sedan skulle vinna andra världskriget skulle komma att avgöras under de följande veckornas strider.-

Klockan 23.18, natten till palmsöndagen 1942, ljuder flyglarmet över Lübeck. Strax därefter inleds ett angrepp mot staden, som ska komma att bli det första i en serie av eldstormar i tyska städer. Den brittiska premiärministern Winston Churchill har gett order om att platserna ska göras obeboeliga för att stoppa landets industri. Bomberna lämnar städerna i ett brinnande inferno där tusentals civila mister sina liv. Adolf Hitler kräver blodig hämnd och beordrar en omorganisering av försvaret för att öka säkerheten. Unga män från Hitlerjugend bemannar tyskarnas luftförsvar och det försvagade Luftwaffe inleder en sista desperat kamp.

Hösten 1944 närmar sig de allierade hjärtat av Tredje riket och Nazityskland kämpar för sin överlevnad. I en snabb rörelse från väster till öster har Normandie, Paris och södra Italien fallit som dominobrickor. Framgångarna på slagfälten gör de amerikanska och brittiska generalerna övermodiga, men snart ska de tvingas inse att slutspelet om Västfronten är långt ifrån över. Vid klostret Monte Cassino i Italien lyckas tyskarna kämpa emot i månader, vid Arnhem i Nederländerna faller tusentals britter offer för tyska elitstyrkor och i bergsområdet Ardennerna i Belgien visar tyska östfrontsveteraner hur brutalt och omänskligt ett krig kan föras. Trots hårt motstånd tar sig de ostoppbara allierade ändå långsamt framåt, kilometer för kilometer, tills de under våren 1945 marscherar rakt in i nazisternas Tyskland och för första gången får se deras ohyggliga gärningar.

I januari 1945 står Röda armén mindre än 100 km från floden Oder, som Hitler utsett till platsen där ryssarna ska stoppas. Några månader senare rasar slaget vid flodens strand. När de tyska styrkorna röjts ut vägen kan stormningen mot Berlin inledas. Tysklands städer hamnar i ruiner, invånarna svälter och de en gång så mäktiga arméerna tvingas på flykt. Kriget är förlorat och ingenting kan ändra det. Hitler vägrade att erkänna nederlaget. Han växlade mellan starka vredesutbrott och orimliga tankar om att Tredje riket kunde räddas om alla tyskar kämpade med samma övertygelse som han. Av den anledningen skickade han ut barn, unga och gamla i strider som var omöjliga att vinna. Priset för hans vanvett blev högt. Precis som tyskarna tidigare hade slaktat sig igenom Sovjetunionen fick de nu lida under Röda arméns hämnd.