Europa i brand

Klockan 23.18, natten till palmsöndagen 1942, ljuder flyglarmet över Lübeck. Strax därefter inleds ett angrepp mot staden, som ska komma att bli det första i en serie av eldstormar i tyska städer. Den brittiska premiärministern Winston Churchill har gett order om att platserna ska göras obeboeliga för att stoppa landets industri. Bomberna lämnar städerna i ett brinnande inferno där tusentals civila mister sina liv. Adolf Hitler kräver blodig hämnd och beordrar en omorganisering av försvaret för att öka säkerheten. Unga män från Hitlerjugend bemannar tyskarnas luftförsvar och det försvagade Luftwaffe inleder en sista desperat kamp.

I januari 1945 står Röda armén mindre än 100 km från floden Oder, som Hitler utsett till platsen där ryssarna ska stoppas. Några månader senare rasar slaget vid flodens strand. När de tyska styrkorna röjts ut vägen kan stormningen mot Berlin inledas. Tysklands städer hamnar i ruiner, invånarna svälter och de en gång så mäktiga arméerna tvingas på flykt. Kriget är förlorat och ingenting kan ändra det. Hitler vägrade att erkänna nederlaget. Han växlade mellan starka vredesutbrott och orimliga tankar om att Tredje riket kunde räddas om alla tyskar kämpade med samma övertygelse som han. Av den anledningen skickade han ut barn, unga och gamla i strider som var omöjliga att vinna. Priset för hans vanvett blev högt. Precis som tyskarna tidigare hade slaktat sig igenom Sovjetunionen fick de nu lida under Röda arméns hämnd.

Det är ett ofta förbisett faktum, att andra världskrigets viktigaste slag inte utkämpades på Normandies stränder eller i Stalingrads ruiner utan på Atlanten, där tyska ubåtar försökte "svälta" Storbritannien till kapitulation genom att skära av viktiga försörjningslinjer för mat och materiel. Idag är det i stort sett omöjligt att finna spår efter de slag som kostade över 100 000 soldater och sjömän livet, för fartygsvraken ligger på Atlantens botten. Därför kan det vara svårt att förstå betydelsen av slaget om Atlanten som rasade under alla krigets sex år. Flottans kontroll över Atlanten hade en helt grundläggande betydelse för nedkämpningen av Tredje riket. Även om britterna och speciellt Churchill fruktade den tyska ubåtsflottan, var segern aldrig i allvarlig fara. Men den krävde sitt pris, för de tyska vargflockarna hade ett enda mål: att sänka fler fraktfartyg än fiendens varv kunde producera – även om det kostade ubåtsbesättningarna livet. Denna tyska kamikaze-inställning skulle komma att kräva tusentals människoliv innan brittisk spårningsteknologi blev så avancerad att de tyska ubåtarna istället blev jagade villebråd. I "Ubåtsjakt på Atlanten", kan du följa några av krigets mest dramatiska händelser återberättade av de människors om upplevde ett av andra världskrigets mest skrämmande, uppslitande och långvariga slag.

Egentligen hade Adolf Hitler insett att den tyska armén inte längre var i stånd till att strida. Wehrmacht saknade män, kanoner och stridsvagnar och Luftwaffe hade inte råd att förlora fler flygplan. Så när Hitler i februari 1943 flög till sitt framskjutna högkvarter i Ukraina hade han med sig ett tydligt budskap: Den tyska armén skulle inte längre gå på offensiven. Under det följande året skulle den istället försvara sina ställningar och låta Röda armén trötta ut sig själv med meningslösa angrepp. Men så blev det som bekant inte. Under mötet i Ukraina pekade Hitlers generaler ut ett sårbart ställe längs frontlinjen där hundratusentals fiender kunde infångas och ryssarna försvagas innan de inledde sin sommaroffensiv. Efter flera veckors funderande lät sig Führern övertalas och fattade ett ödesdigert beslut: Alla krafter skulle sättas in för att fånga in Röda armén vid denna plats utanför staden Kursk 500 km sydväst om Moskva. Den 5 juli 1943 bröt sovjetiskt artilleri tystnaden i den ljumma ryska sommarnatten. Slaget om Kursk var igång och vem som sedan skulle vinna andra världskriget skulle komma att avgöras under de följande veckornas strider.

Hösten 1944 närmar sig de allierade hjärtat av Tredje riket och Nazityskland kämpar för sin överlevnad. I en snabb rörelse från väster till öster har Normandie, Paris och södra Italien fallit som dominobrickor. Framgångarna på slagfälten gör de amerikanska och brittiska generalerna övermodiga, men snart ska de tvingas inse att slutspelet om Västfronten är långt ifrån över. Vid klostret Monte Cassino i Italien lyckas tyskarna kämpa emot i månader, vid Arnhem i Nederländerna faller tusentals britter offer för tyska elitstyrkor och i bergsområdet Ardennerna i Belgien visar tyska östfrontsveteraner hur brutalt och omänskligt ett krig kan föras. Trots hårt motstånd tar sig de ostoppbara allierade ändå långsamt framåt, kilometer för kilometer, tills de under våren 1945 marscherar rakt in i nazisternas Tyskland och för första gången får se deras ohyggliga gärningar.