När Tao återvänder till den förbjudna ön är det inte av nyfikenhet, utan för att få smärtan att försvinna. Hans forna hem har kallat på honom länge, och har nu äntligen fått gensvar. Men i stället för ruiner möts Tao av något märkligt levande. Ön har förändrats. Den minns mer än människor gör och dess minnesgeografi är brutalt sann. Dimman runt kusten drar sig tätare, som om ön vill skydda något. Eller dölja. Vägar förändras under Taos fötter. Vågor viskar hans namn. Tiden böjs som ljuset i vatten: flyktig, omöjlig att hålla fast. Någon – eller något – väntar på honom i skuggan av det förflutna. Iakttar honom med tusentals svarta pärlögon. Det som en gång tystnat väcks, och döda börjar tala nutidens språk. Varje steg närmare sanningen leder djupare in i en annan värld, där verkligheten bara är ännu en dröm som någon annan drömmer.
